Enligt gammal grekisk visdom finns det tre vägar att möta det gudomliga; genom moral/etik, lag och skönhet, det vill säga genom goda gärningar, att göra det rätta och att uppleva skönhet.
Bland annat om detta talade Owe Wikström i sitt föredrag om Johann Sebastian Bach i Årsta kyrka i tisdags. Enligt honom präglade detta tänkande den reformerta kyrkan under 16-, 1700-talet, och det var så Bach antagligen såg på sin musik; som en väg till Gud. Detta är något som jag tycker har mer eller mindre förlorats i den lutherska traditionen där lag och moral står starkt. Ora et labora. Annat är det i de östliga kyrkorna där man menar att man bara genom att ta del av liturgins skönhet kan ta del av himmelriket, samma sätt med ikonerna, och där tonsättare som Arvo Pärt står fast förankrade i denna tradition.
Nog är det dags att lyfta fram skönhetens väg. Att genom de jublande, sprittande första tonerna i Juloratoriet, de ödesmättade suckarna i första satsen av Mozarts c-moll-mässa, skörheten i Princes 4 the tears in your eyes eller stramheten i en motett av Heinrich Schütz eller annan musik som ger oss rysningar blir vi en del av det stora mysteriet. Som Tomas Tranströmer skriver:
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
davidaberg 