Älska din nästa – apropå fotbollsvåldet

Min äldste son spelar handboll och för någon vecka sedan var jag med honom på heldag med hans och några andra lag i Tumba och det var mycket bra organiserat. Det var övningar i teknik och samarbete samt att de spelade ett antal matcher, utan poängräkning. Jag fruktade det värsta när jag såg en del föräldrar, men mina fördomar kom på skam och det var inga skrikande pappor vid sidlinjen. Men, jag blev förvånad när jag insåg att det var bara jag som applåderade när motståndarna gjorde mål eller något annat bra.

När jag var 9-10 år och fick följa med pappa och storebror på hockey i Leksand var han noga med att man skulle applådera när motståndarlaget åkte in på planen och gjorde mål.

Man kan vara arg och sur för att de gör mål, men man måste visa när man tycker att de är duktiga.

Annonser

Enighet

Det dröjde inte många minuter efter att Ulf Ekman annonserat att han konverterat förrän sociala medier fylldes med kommenterar som att detta är Guds sätt att pröva den katolska kyrkan och när Antje Jackelén valdes till ny ärkebiskop menade Marcus Birro i en krönika att Svenska Kyrkan fått en första icketroende biskop. Flera tidningar har skrivit om ”näthat” mot biskop Antje och det förhöjda tonläget i den kyrkliga debatten har kommenterats i bl.a. Kyrkans Tidning. Här har även Seglora Smedja och Dag Sandahls blogg fått kritik.

Denna inomkyrkliga debatt och kritik bör, tycker jag,  föras inom kyrkan. Den svenska kristenheten är redan sårad och har inte råd med mer dålig publicitet, för det är det vad detta ger. Man har all rätt i världen att kritisera Ulf Ekman, Marcus Birro och Antje Jackelén, och det kan finnas skäl till det, men jag manar till viss besinning.

Själv blev jag oerhört besviken på Marcus Birro och hans uttalanden om ärkebiskopsvalet, det fanns frågor att ställa efter hearingen, men att uttala sig på det sättet som han gjorde menar jag inte gagnade någon. Jag håller verkligen inte med Marcus Birro om allt, men har tyckt att han varit en frisk fläkt som ofta pläderat för kristen enhet.

I veckan var jag på ett möte som stiftet ordnade om konfirmandarbete och där var det en kvinna från Fryshuskyrkan som talade om ekumenik bl.a. och hon menade att det var viktigt, men att man måste tänka sig för innan man bestämmer vilka man ska arbeta med (hon sa förvisso detta med sorg i rösten) och jag minns en gång när jag en gång spelade på söndagen för Enheten i Kristus där predikanten menade att visst var det viktigt med enhet, men man kan inte söka enhet med vem som helst.

Nä, vi behöver lite Peps…

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Har precis nattat min äldste son. För tillfället läser vi Berättelsen om doktor Dolittle av Hugh Lofting och jag förfäras över den syn på framför allt afrikaner som finns där. Jag blir väl kanske inte precis överraskad, men blir ändå osäker på hur jag ska handskas med historien om prins Bumpo vars högsta önskan är att bli vit för att på något sätt kunna få sin prinsessa och annat liknande. Detta hade jag tänkt koppla till Malena Ernmans geniala bojkott av Sveriges Radio, Wagner och Bachs syn på judar m.m. Men sen råkade jag fastna framför följande klipp på YouTube, Nick Borgens World Wide Web från Melodifestivalen 1997 och jag kan inte sluta skratta. Det andra får vänta, det här måste ses. Lägg särskilt märke till Helen Wellton som körar. Mycket nöje.

Läs mer om Bumpo och rasismen i Dolittle-böckerna här.

Religion och politik

I söndags var det kyrkoval och vi var många som hoppades på mindre politik, eller åtminstone mindre partipolitik, i kyrkan och idag var det Riksdagens högtidliga öppnande med traditionsenlig gudstjänst i Storkyrkan. Trots kyrkans och statens skilsmässa för tretton år sedan. I samband med sin regeringsförklaring tillkännagav Fredrik Reinfeldt några förändringar i regeringen med nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson i centrum. Det han inte gå många minuter innan det pratades lika mycket om hennes engagemang i Livets Ord och Ja till livet som hennes kompetens inom arbetsmarknadsområdet. Marcus Birro skrev så här på Twitter:

Man kan få intrycket hos viss media att Livets Ord och Ja till livet är kriminella MC-gäng eller liknande.

— marcusbirro.se (@MarcusBirro) September 17, 2013

Frågan är vad man är rädd för. Visst har Livets Ord ett tveksamt förflutet, men det är inte samma samfund idag som på 80-talet och abortfrågan är en het potatis, men hur tror man att det påverkar hennes arbete som minister. På Twitter (ja, det är där det händer) frågar sig prästen Kent Wisti retoriskt hur demokratiska ikoner som Martin Luther King och Dalai Lama ställer sig i t.ex. abortfrågan. Skulle de fungera som exempelvis biståndsminister?

I det offentliga rummet är  tro fortfarande ett tabu. Men det bör det inte vara. Religion har och kommer alltid vara en naturlig del av samhället.

Enighet

Enskede kyrkas torn

Det är mycket som händer i min församling nu, som jag tidigare skrivit här är det stora personalförändringar på gång och igår avskedspredikade vår förra kyrkoherde och på söndag så installeras vår nye. Det blev en mycket fin gudstjänst igår där dagens texter på temat tjänande gav en god grund till en utmärkt predikan där det bland annat sas att vi måste söka enhet, inte för vår egen skull, utan för andras. Våra strider, vi kristna sinsemellan, står i vägen, skymmer sikten för de som söker Gud. De söndagar och de teman som nyss varit och som kommer leder på ett bra sätt upp till kyrovalet nu till helgen, igår handlade texterna som sagt om tjänande med det övergripande temat Enheten i Kristus, veckan innan dess var det Medmänniskan och nu på söndag är temat Ett är nödvändigt.

Allt som allt alltså; älska era fiender, tjäna varandra, sträva inte efter makt, hjälp de fattiga och nödlidande, sätt andra högre än er själva, sträva inte efter jordisk makt, det är tron som är central.

Precis som Susanna Birgersson skriver i sitt lysande inlägg i DN är det mer eller mindre omöjligt att sätta en politisk etikett på Jesus, och det ska man heller inte göra. Kyrkan är större än politiken. På ett sätt kan man givetvis (och bör kanske också) önska ett högt valdeltagande, men å andra sidan är det kanske bra om endast de som verkligen är intresserade av vad kyrkan är och står för röstar. Då får man kanske bort vaneröstandet på de traditionella politiska partierna som mest ser kyrkovalet som en språngbräde mot riksdagsvalet. Socialdemokraterna går till exempel till val med sloganen Den femtonde september tar vi första steget mot regeringsskifte.

Jag vill ha bort partipolitiken helt från kyrkan och då finns det flera listor att välja på.  Gör ett sådant val du med.

Sist en glad låt med temat enighet.

Kalle Anka och hans rasistiska stereotyper till vänner önskar God Jul

Jag må vara sist på bollen, men kan ändå inte hålla mig från att kommentera de senaste dagarnas folkstorm om att Disney klipper om Kalle Anka på julafton. Detta har givit upphov till kommentarer som:

Det är väl bara i Sverige man upprörs över pepparkaksgubbar och svarta tecknade dockor.

Men om jag har förstått saken rätt så är det inte Sveriges Television som valt att klippa bort den svarta dockan i Tomtarnas verkstad och den kosackdansande juden utan det har kommit från Disney-koncernen i USA.

Nåväl, folkstorm har det blivit i vilket fall som helst, och visst finns det kanske något typiskt svenskt i detta, men inte är det att man upprörs över tecknade dockor, för det verkar man ju inte göra. Snarare undrar jag om det inte är särskilt svenskt att gå i taket över att ett mediebolag väljer att klippa bort 80 år gammal rasism från ett barnprogram som man redan sett dryga dussinet gånger. Man ska också komma ihåg att Disney klipper om Kalle Ankas jul då och då, men aldrig har det väl blivit så här upprörda känslor.

-Varför ska man behandla gammal rasism som årgångsvin? undrar debattören Oivvo Polite i SvD och det är väl ändå en berättigad fråga. Men den största frågan vi måste ställa oss själva tycker jag är:

-Hur kommer det sig att det är så viktigt för oss svenskar att få se samma tecknade film år ut och år in så att vi upprörs över när producenterna tar sitt förnuft till fånga (?) och klipper bort sådant som kan upplevas som stötande för vissa?

En kyrka fri från staten?

I tisdags var det Riksmötets öppnande och i samband med det var det traditionsenligt gudstjänst i Storkyrkan i Gamla stan i Stockholm. I Svenska Dagbladet intervjuades humanisternas Christer Sturmark om deras alternativ till denna gudstjänst (läs detta här). Min första tanke när jag läste detta var väl

Jaha. Jaså. Varför det? Den här gudstjänsten har ju firats länge i samband med riksmötets öppnande. Kan vi inte få ha den i fred!

Men, efter en stunds funderande. Sedan 2000 är kyrkan fri från staten. Sverige har inte någon statskyrka. Ska vi ha den här sortens gudstjänst? Jag vet inte om jag tycker det är alldeles självklart. Det är en fin tradition, men vi vill inte fira gudstjänster, be och sjunga psalmer för traditionens skull utan för att vi tror att det betyder något och ger verkningar här och nu. Givetvis ska vi be för våra makthavare och politiker, men det görs på många håll om i landet varje söndag i kyrkans förbön.

Det viktiga, tycker jag, är att visa att kyrkan är fri. Vi går inte i någons ledband. Precis som biskop Eva Brunne gjorde härom året i sin predikan vid riksmötets öppnande. Det finns många tecken som tyder på att Svenska kyrkan positionerar sig i den fria debatten, vilket är bra. Vi står på egna ben.