Tag Archives: musikhistoria

Kyrkans roll i musiken och musikens roll i kyrkan

Detta var rubriken på ett panelsamtal med Andres Lokko och Björn Wiman jag medverkade i som en del av 100-årsfirandet av Enskede kyrka i söndags. Innan var jag galet nervös då detta är två journalister jag läst och sett upp till under flera år, men som Andres skrev i ett uppmuntrade mejl någon vecka innan;

äh, var inte nervös – jag är övertygad om att iaf kombon wiman och jag är ganska så självgående. någon pinsam tystnad lär knappast uppstå

Och detta var absolut sant. Det blev ett gott och roligt samtal från Schütz till My morning jacket via Mozart och Prince – och inte minst, gaydisco. Jag vet inte om vi kom fram till något eller fick några konkreta svar, men det var nog inte heller meningen. Slutklämmen blev dock det Sven-David Sandström sa i samband med den stora beställning han fick på musik för hela kyrkoåret, nämligen att ”Musiken kan rädda kyrkan”.

David Åberg

David Åberg

Vi var också inne på den paradox som finns i att det finns något bra och fint med den känsla av vördnad och andakt man får av själva kyrkorummet som bl.a. är det som rock- och popakter söker när de gör konserter i kyrkor, medan man samtidigt vill att det ska vara ”lätt” att ta sig till kyrkan, att det ska vara låga trösklar. Jag tror att detta tangerar den fråga biskop Eva ställde oss inför sitt besök hos oss i höstas

Hur kan vi tala tydligt om Kristus och samtidigt ha alla dörrar öppna?

Andres Lokko

Andres Lokko

Björn Wiman

Björn Wiman

En fråga som jag hade och som jag inte tycker att jag fick något tydligt svar på var den om kyrkan som kulturbärare. Svenska kyrkan är förstås en otroligt viktig kulturbärare både vad gäller konstskatter i form av tavlor, statyer, kyrkobyggnader och musik. Jag tycker själv personligen att det är oerhört viktigt att kyrkan förvaltar det arv som finns efter generationer av troende, men är det Svenska kyrkans roll som en idéburen organisation att förvalta detta, egentligen? De konstskatter, både musikaliska och bildliga som finns är snarare hela Sveriges än bara kyrkans, när man ser på den statusen som kyrkan hade i gångna tider. Och vad händer om Svenska kyrkan kommer på att det bästa sättet att tala om Kristus i Sverige idag är att inte bevara den bildkonst och musik som är en gemensam kulturskatt för hela Sverige. Kyrkan kan inte vara ett museum eller en hembygdsförening.

Det bjöds också på levande musik och jag hade en stark förhoppning om att få göra både Schütz och Prince på samma kväll. Schütz var med, så också Sven-Erik Bäck, Lisa Nilsson och, förstås, Tomas Andersson Wij. Men Prince får vänta ett tag till.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kör, kyrkomusik

Ett Juloratorium för alla

Än får man spela den underbara F-dur musiken i julserien i handboken, men granen är ute och de flesta adventstakarna undanplockade för den här gången och redan är vårterminen igång. Den jobbrelaterade julen var utmärkt med ett strålande luciafirande, absolut fullproppad kyrka på krubbgudstjänsten och stämningsfull julotta, men höjdpunkten var ändå Bachs Juloratorium som jag fick göra i både Enskede och Årsta. En dröm som gick i uppfyllelse.

juloratoriet

Från föreställningen i Årsta.

Tänk dig att du sitter i bänken i Thomaskyrkan i Leipzig julen 1733 och hör Johann Sebastian Bachs Weinachtsoratorium, du är uppväxt i trakten och är fullt förtrogen med språket och har därför inga problem att hänga med i vad som händer, dessutom är du marinerad i den lutherska tankevärlden och har alltså inga problem med att relatera till texterna av Picander och att berättaren sjunger och musiken överlag är dig heller inte främmande. Det är en enorm skillnad om man jämför med dagens konsertbesökare som lever i en helt annan värld. Min önskan var att utjämna dessa skillnader, göra verket mer lättillgängligt samt skapa en version för barn, dock utan att göra alltför mycket våld på Bachs musik.

Det första jag gjorde var att ta bort alla sjungna recitativ för att ersätta dessa med julevangeliet läst på svenska. När Årsta kyrka invigdes 2011 gjorde jag Förklädd gud med Pia Johansson som recitatör och jag har alltid velat jobba med henne igen och hon var villig att vara med även denna gång vilket var en enorm lycka. Hon var superb! Min önskan var att fokusera tydligt på själva kärnan i verket, alltså berättelsen om Jesus födelse, jag tog bort nästan alla arior och även en del koraler, men använde musik från alla sex kantaterna. Jag hade förvisso strukit en hel del, men den musik som var med var inte på något sätt förenklad eller förvanskad. Den fick tala för sig. Vi sjöng dessutom på tyska, det var bara bibeltexterna som var på svenska. Allt efter Luthers önskemål.

På lördagen var det en version för barn i Enskede kyrka om cirka 45 minuter där Pia läste en mer utbroderad version av julevangeliet, till viss del hämtad från Bibel för barn. På söndagen var det en mer vuxen version med ordinarie bibeltext och mer musik, den konserten blev dryga timmen. Allt blev oerhört lyckat, Pia läste som sagt strålande, Drottningholms barockensemble var i toppform och min kära Enskede vokalensemble sjöng stålande. Men bäst var kanske barnen under lördagen! De satt som förtrollade och sög in varenda ord av de Pia sa och var som förtrollade av Bachs musik.

3 kommentarer

Filed under Kör, konsert, kyrkomusik, Uncategorized

Ultimata julspellistan

Det började med adventsmusiken och nu har jag även gjort en spellista för jul för Svenska kyrkans räkning.

This is the beginning of a beutiful friendship.

Man kan tycka att det borde vara lättare att göra något för jul med all denna julmusik, men det är snarare svårare. Därför bestämde jag mig för ett tydligt begränsat tema. Alla 26 psalmer under temat ”Jul” i psalmboken i en lista, en version av varje psalm i olika stilar för att visa på bredden som finns. Det blev klassisk kör, gospel, pop, barock och soul i en salig blandning. Här har jag skrivit om alla låtar och här nedan finns själva listan.

1 kommentar

Filed under kyrkomusik, Psalm

Volapük

Volapük eller volapyk (”världsspråket”, av vol ”värld”, -a [genitivändelse], pük ”språk”. Jfr eng. world och speak.) är ett planspråk avsett som internationellt hjälpspråk, skapat av den tyske prästen Johann Martin Schleyer och offentliggjort 1879. Volapük är främst baserat på engelska och tyska, ackompanjerat av en tämligen tung grammatik. Språket är i mångt och mycket en inspirationskälla till esperanto som är ganska likt, men använder sig av en betydligt enklare grammatik.

Varför ett blogginlägg om ett stendött, 145 år gammalt påhittat språk? Det här kommer faktiskt inte alls handla om volapük (trist, tycker kanske någon), utan om ett annat världsspråk, ett språk som har betydligt fler användare än de runt tjugo personer som sägs behärska volapük idag.

Vid midsommar var jag på en 50 års-fest för en körkompis, det var drygt 100 personer där från när och fjärran och förstås en del körfolk. Vid ett tillfälle under middagen reste sig jubilaren upp och ursäktade sig för alla icke-körsångare, men bad att få sjunga två klassiker, Uti vår hage och Sommarpsalm, vilket vi gjorde sittande vid borden. Reaktionen från mina bordsgrannar fick mig att reflektera över vilken ynnest det är för oss körsångare att behärska detta världsspråk. Här fanns det ett kanske 20-tal sångare från olika körer, vissa hade aldrig träffats förut, men vi har ett gemensamt språk i den skatt av standardsånger som sjungs över hela landet. Jag har levt så länge i den världen att jag ser det som självklart.

Senare under sommaren medverkade Voces Nordicae, en vokalensemble jag sjunger med, i något som heter Musik och medmänsklighet, en körfestival med fokus på att finna nya vägar för att göra musiken än mer angelägen för både utövare och publik. Där kom vi att musicera tillsammans med bl.a. en kör från Indonesien och vi fann varandra, trots språkliga barriärer, i körsången.

Musiken spränger gränser, inte bara mellan nationer och språk, utan även i tiden. Som kyrkomusiker, en kyrkans musiker, är man en länk i ett större sammanhang, en del i den eviga lovsången. En psalm som Det är en ros utsprungen ljuder på juldagen över hela världen och har så gjort i nästan 700 år och kommer man till gregorianiken handlar det förstås om ännu större tidsrymder. Med detta sagt så vill jag säga att kyrkan förstås inte bara ska vara en traditionsbärare, men jag ser det som en rikedom, på samma sätt som det är fantastiskt att vi läser texter och böner som används över hela världen och sen urkyrkan. Sången blir en gemenskapshandling genom rum och tid.

Nu har vi kommit in i september, och därav dagens musiktips. En fransk kör, med svensk dirigent sjunger svensk musik på danska. Stenhammars September med kören Accentus under Eric Ericsons ledning.

Så här skriver Staffan Alberts, en av våra präster i församlingstidningen:

Genom musiken kan vi få en glimt av Guds rike. Den plats, eller det tillstånd som är ljuset i sin renaste form. ”Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång”, som vi sjunger i den mest älskade psalmen.
Musik är eskapism, men också konkretiserande av de stora drömmarna. En möjlighet för Guds rike att bryta in i tiden. Amen.

Lämna en kommentar

Filed under Kör, kyrkomusik, Psalm

Folkliga koraler och Wikipedia

Psalmcirkel. Kaffe, gemenskap och psalmsång

Psalmcirkel. Kaffe, gemenskap och psalmsång

Idag är det dags för Psalmcirkeln igen och den här gången är det våra folkliga koraler som står i fokus. Jag har funderat fram och tillbaka om Psalmcirkelns vara eller icke vara; de drar inte några stora skaror människor och det tar ändå en del tid i anspråk i en förhållandevis välfylld organisttjänst, men, det är bra att jag får tillfälle att själv fördjupa mig särskilt i ett ämne en gång i månaden som är intressant och som jag dessutom kan ha nytta av i min profession. Det kan vara väckelserörelsens musik, en specifik tonsättare, musikens roll under apartheid eller som den här gången, den folkliga koralen.

Förvisso är jag mas, uppvuxen i Falun, och musiker, men jag har faktiskt aldrig ägnat mig särskilt mycket åt folkmusik, tyvärr. Men vi sjöng förstås en hel del folkliga koraler i ungdomskören hemma, ofta i Fjedur-arrangemang och ett visst hum har jag nog.

Det är så lätt att se saker och ting svart och vitt och ofta framställs det med ett gyllene skimmer, tiden då man hade en försångare som tog ton och sedan satt alla kullor och masar i folkdräkt och sjöng och krusade så mycket de kunde. Man väntade in vid frasens slut till alla var färdiga innan man började på nästa. Sen kom den elaka Kungliga Musikaliska Akademien med Haeffner och hans koralbok i släptåg och ville bestämma hur alla skulle sjunga; fyrkantiga melodier utan några som helst krusningar eller annat tjafs.

Nu tycker jag att det är härligt med lokal variation och krusningar, men kan också se varför man ville skapa en mer enhetlig musik och gudstjänt över hela landet och fördelerna med det. Dock är jag fullt medveten om att det inte gjordes på ett särskilt sympatiskt eller känslofullt sätt.

Som de allra flesta människor använder jag idag Wikipedia som min huvudsakliga källa (dock inte den enda) vid research. Ofta fungerar det utmärkt, men då det är öppet för alla att skriva där så kan man inte lita på det till 100%. Adam Svanell skrev i Svenska Dagbladet en spännande artikel om Wikipedia för några år sen. (Läs den här.) Det är spännande när tyckande och personliga åsikter på ett övertydligt sätt speglar en artikel, vilket faktiskt även förekommer i t.ex. Nationalencyklopedien. Här kommer ett smakprov från Wikipedia om Folkliga koraler. Lägg särsklit märke till kängan till oss kyrkomusiker i slutet.

Dessutom var det så att Kungliga Musikaliska Akademien ville ha ett nästan ofattbart långsamt tempo. De melodier som duktiga försångare ville sjunga var mer utsmyckade (krusade) och med dagens öron säkert mer musikaliskt intressanta. Resultatet blev i många fall att melodierna lät mycket tråkigare än de melodier som duktiga försångare tidigare hade sjungit. Dessutom hamnade kantorerna i konflikt med församlingar som ville sjunga psalmerna på gammalt vis. Ända fram till våra dagar har det levt kvar en tradition i Svenska kyrkan att orgeln spelar psalmen med ett tempo och rytm som avsevärt avviker från hur församlingen faktiskt sjunger

 

Lämna en kommentar

Filed under kyrkomusik, Psalm

Bortom noterna

Tänk vad tiden går fort ändå! Jag har redan varit fyra år i församlingen och det kanske faktiskt behövs såpass lång tid för att man ska känna sig varm i kläderna och vara trygg i det man gör. Det är ju trots allt bara fyra julottor, fyra påskdagar och så vidare som jag varit med om i just den här kyrkan. När jag kom hit var jag relativt nyutexaminerad och det var/är min första fasta anställning så det är mycket man vill göra. Så mycket musik och så liten tid.

Livet är en repertoarfråga

sa alltid min professor i kördirigering. För varje ny termin har jag tänkt att jag måste lugna ner mig och inte ha ett så högt tempo i kammarkören för att låta musiken sjunka in och inte bara pricka rätt toner. Och jag tror faktiskt att jag för första gången på fyra år har lyckats.

Utkastet till en sång jag skrivit.

Utkastet till en sång jag skrivit.

I helgen var vi på internat på Hagabergs folkhögskola i Södertälje, bra för musiken, sammanhållningen, klangen och allting och jag kände att jag äntligen lyckades ta både kören och inte minst mig själv bortom noterna. Den smärtan vi skapade i Crucifixus av Lotti och Sven-Erik Bäcks Se, vi gå nu upp till Jerusalem var värt alla dessa timmars tragglande med noterna. Vi lyckades flytta bägge styckena ur sin historiska kontext och placera in dem i nutid; alla dessa människor som dör för sin tros skull i till exempel Egypten, alla dessa mödrar som förlorar sina barn i till exempel Syrien…

Till sist vill jag sälla mig till hyllningarna av nyligen bortgångna Alice Babs. Hon var ett unikum. Läs gärna Malena Ernmans fina ord från Expressen. Här kommer en personlig, udda favorit. Alice sjunger Dowlands Come again till luta, en sång som jag insisterar på att få sjunga så ofta tillfälle ges.

2 kommentarer

Filed under Enskede kammarkör, Kör, kyrkomusik, musiktips, Uncategorized

Skönhetens väg

Enligt gammal grekisk visdom finns det tre vägar att möta det gudomliga; genom moral/etik, lag och skönhet, det vill säga genom goda gärningar, att göra det rätta och att uppleva skönhet. 

Bland annat om detta talade Owe Wikström i sitt föredrag om Johann Sebastian Bach i Årsta kyrka i tisdags. Enligt honom präglade detta tänkande den reformerta kyrkan under 16-, 1700-talet, och det var så Bach antagligen såg på sin musik; som en väg till Gud. Detta är något som jag tycker har mer eller mindre förlorats i den lutherska traditionen där lag och moral står starkt. Ora et labora. Annat är det i de östliga kyrkorna där man menar att man bara genom att ta del av liturgins skönhet kan ta del av himmelriket, samma sätt med ikonerna, och där tonsättare som Arvo Pärt står fast förankrade i denna tradition.

Nog är det dags att lyfta fram skönhetens väg. Att genom de jublande, sprittande första tonerna i Juloratoriet, de ödesmättade suckarna i första satsen av Mozarts c-moll-mässa, skörheten i Princes 4 the tears in your eyes eller stramheten i en motett av Heinrich Schütz eller annan musik som ger oss rysningar blir vi en del av det stora mysteriet. Som Tomas Tranströmer skriver:

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.

2 kommentarer

Filed under kyrkomusik, musiktips