I förra veckans Kyrkans tidning fanns en stort uppslag om kyrkomusiker och hur de använder sin budget. (Jag har inte hittat artikeln på nätet, men den finns omnämnd på dagen.se.) Enligt en enkätundersökning går ca 40% av pengarna till gager för inhyrda musiker och, inte särskilt förvånande, är den klassiska musiken med stor marginal den mest framförda.
I artikeln säger prästen och musikern Ingmar Johánsson, kyrkoherde i Johannes församling i Stockholm, att församlingsborna vill ha mer pop och rock och att en förklaring till den nuvarande situationen finns på musikhögskolorna vars organistutbildning inte hängt med i utvecklingen. Och jag kan inte annat än hålla med. Om organistutbildningarna har jag skrivit tidigare. Det är en fantastisk skola, tycker jag, men den har sina brister. Det är otroligt spännande och intressant att studera Hindemiths orgelsonater och lära sig om Messiaens olika modus, men man kanske skulle ha en ordentlig kurs i gospelpiano och lära sig grunderna i gitarr och bas.
En viktig punkt som flera kyrkomusiker betonade i enkäten var att de inhyrda musikerna var till för att lyfta och stödja församlingarnas befintliga musikverksamhet. Det är en enorm möjlighet för körsångarna att få sjunga med proffs, och det kommer också församlingsborna till godo. Det är inte bara så att vi hyr in musiker för vår egen skull.
Jag tyckte det var intressant läsning och en viktig frågeställare, men vissa saker tycker jag inte kom fram i artikeln. Gör man ett klassiskt verk som t.ex. Mozarts Requiem så behövs kanske tjugo eller fler musiker och sångare hyras in medan ett ordinärt popband är betydligt färre.
Enligt en kolumnist i Kyrkans tidning vill som sagt folk ha mer pop, och visst det tror jag säkert, men jag känner inte igen mig i hennes beskrivning av nuvarande konsertverksamhet. Kyrkorna fylls på många ställen som aldrig förr när man får höra Händels Messias, Bachs passioner eller oratorier eller körernas julkonserter.
Med detta sagt tycker jag ändå att det finns skäl att ta undersökningen på allvar. Jag tror inte mitt skrå har råd att ses som alltför bakåtsträvande.