Sorg och saknad, men framtidshopp

Igår avtackade vi inte mindre än sju medarbetare på personalmötet, förutom dessa är det en som vi sa ajö till för några veckor sedan och kyrkoherden som avskedspredikar efter sommaren. Det känns sorgligt när det är så många goda krafter som lämnar samtidigt, men visst är det spännande att se vad som kommer framöver också. Men oron finns där…

Sen några månader tillbaka har jag och några kollegor fått ett nytt fint arbetsrum i den nyrenoverade Enskede kyrka och vi är ett bra och trevliggt gäng som sitter där, det gläder mig mycket och känns bra inför framtiden.

Jag fick tips om den fantastiske, sjungande amerikanske pastor T.L. Barrett och fastnade omedelbart för detta sväng. Vi har många bra präster i församlingen, men de wailar inte lika bra som pastor Barrett.

När jag hörde det tänkte jag direkt att jag borde ringa och tipsa en av mina gamla kompisar som gillar den här typen av musik, men kom på att han dog för snart två år sedan och drabbades av plötslig sorg och saknad.

Annonser

Annandag pingst

Igår var det annandag pingst och enligt kyrkoordningen ska huvudgudstjänst firas i alla församlingar. Jag är oerhört förvånad över hur lättvindigt många församlingar låter bli och lägger sig platt för det sekulära samhället när nu annandag pingst förlorat sin status som allmän helgdag. I min församling har vi efter tips från min förre chef, f.d. kyrkoherden i Kista Michael Öjermo, gjort denna dag till en fest för församlingens volontärer och grupper för daglediga. Vi firar gudstjänst med mässa klockan 12 och därefter bjuder vi alla på lunch; potatissallad och kallskuret. Förra året fortsatte festen med allsång och Psalmcirkel, i år var det vernissage och invigning av en installation i Årsta kyrka. Båda åren har kyrkan varit i princip full, mer folk än en vanlig söndag.

Dessutom är det förstås en ynnest att få läsa och lyssna till texterna till annandag pingst, att få att fira anden och att få sjunga pingstpsalmerna ytterligare en dag.

Hänryckningens tid

Idag på pingstdagen hade vi musikmässa i Enskede kyrka. Den nystartade Enskede vokalensemble sjöng. Det är ett oerhört trevligt gäng som består av småbarnsföräldrar som inte hinner sjunga i en vanlig kör som övar varje vecka, vi är fem sångare; två par (sopraner och basar) med tre barn var och en alt med två små döttrar. Idag hade vi engagerat en söndagsskolefröken, så det blev inte lika stökigt som sist… När vi repeterar pratar vi mycket, försöker få ordning på barnen, äter tacos, pizza eller något annat barnvänligt och sjunger litegrann. Den här gången gjorde vi två fina nyskrivna stycken av Sven-David Sandström från hans serie av musik för kyrkoåret samt två klassiker I pingstens ljuva tid av David Åhlén och Oskar Lindbergs Pingst.

På kvällen hade kammarkören Vårkonsert. Det blev fint och det var väldigt roligt. Det är härligt när det är så mycket av repertoaren som verkligen sitter ordentligt och man verkligen kan musicera. Så var det ikväll, kanske särskilt i Förvårskväll och Kung Liljekonvalje. Förra veckans körresa och konserten idag känns på många sätt som kanske det bästa och roligaste jag gjort med kammarkören på de fyra åren jag haft dem.

För kammarkören återstår nu (inte minst) en körfest och en högmässa den 9 juni då vår nuvarande kyrkoherde gör sin sista ordinarie gudstjänst i Enskede kyrka innan pensionen. Då ska vi bland annat sjunga Som hjorten törstar av Sven-Erik Bäck, en fantastisk liten pärla. På Spotify fann jag en inspelning med Svenska kammarkören. O så fint de sjunger! En pinsamt negligerad göteborgskör här i Stockholm. Lyssna!

Imorgon är det annandag pingst. Då firar vi förstås mässa i församlingen. Det är ju faktiskt fortfarande en kyrklig högtidsdag om än inte en röd sådan.

Hemma igen

Efter några dagars ledighet är jag tillbaka på jobbet igen och kan se tillbaka på en fin körresa till Wien och Sopron (en ungersk gränsstad). Vi hade två konserter; en i Wien och en i Sopron och sjöng på en gudstjänst på Kristi Himmelsfärds dag. En av de bästa sakerna med sådana här resor är att man som ledare får möjlighet att lära känna körmedlemmarna på ett nytt och bättre sätt och man får fatt på saker och ting som kan förbättras.

På affischerna stod det förvisso att vi skulle sjunga musik av Antonio Vivaldi, Lars-Erik Larsson, Josef Haydn, Johann Sebastian Bach, Johannes Brahms, Wolfgang Amadeus Mozart, Maurice Duruflé samt Gabriel Fauré; ett något mastigt program (de hade nog tittat på historiken på vår hemsida snarare än att bry sig om det program jag faktiskt skickat dem), men vi sjöng endast svenskt. Det mesta blev fint tycker jag, framför allt Kung Liljekonvalje och Förvårsvkäll av David Wikander och Stenhammars Sverige. Missa via interna av Sven Hagvil kunde vi tyvärr lite för dåligt, men kören gjorde ett strongt jobb och den klingade väldigt fint i den härliga akustiken i Peterskirche. Vi utnyttjade även lokalen och sjöng utspridda längs kanterna och stod i olika formationer vilket uppskattades av både publik och kör.

 

På bussresan till Ungern tog jag tillfället i akt och bad kören om förslag på repertoar till hösten och det kom in många bra och spännande idéer och tankar. Förhoppningsvis kan en del av dessa förverkligas redan till hösten, jag bad specifikt om önskemål till kommande julkonsert. Det var mycket som var gemensamt, Det är en ros utsprungen av Jan Sandström, Mozarts Requiem mer Poulenc, Bruckner och Duruflé m.m. Sen finns önskemål om lättsammare repertoar också. Jag ska göra mitt bästa för att tillgodose så många önskemål som möjligt.

På fredagen var vi ett gäng på Mozarthaus. Det var spännande och informativt. Vilken skaparkraft han hade ändå. Dessutom tog de effektivt död på myten om att han skulle varit missförstådd och därför dog urfattig. I själva verket var han en av dåtidens mest välbetalda människor i Wien, men han hade en förmåga att snabbt göra av med sina intjänade pengar.

På söndag (19 maj kl. 18) har Enskede kammarkör Hemkomst-/Vårkonsert i Enskede kyrka. Kom då!

Körresa

Min not på Kung Liljekonvalje har visst fått rödvinsfläckar.

Idag åker jag och Enskede kammarkör, som säkert hur många andra körer som helst, på körresa över Kristi himmels-färdshelgen. Vi ska till Wien där vi sjunger på en gudstjänst samt gör en konsert, dessutom gör vi en dagsutflykt till den ungerska gränsstaden Sopron där vi också har en konsert. Med oss har vi ett helsvenskt program fyllt med svenska klassiker av David Wikander, Hugo Alfvén, Wilhelm Stenhammar, Oskar Lindberg, Otto Olsson m.fl. Jag hade tänkt att lägga till något salt bland allt det söta varför vi också sjunger Sven Hagvils Missa via interna. Denna Den inre vägens mässa sjöng jag för länge sedan med Kungliga musikhögskolans kammarkör och minns den som relativt lätt, meditativ och spännande. Men tyvärr var den svårare än jag trodde och våren blev mer stressad för kören än vad jag tänkt. Men när nöden är som störst finns alltid Svenska Kyrkan i Utlandet. Igår ringde jag till kyrkoherden i Wien och vi får komma dit och repetera i eftermiddag, vilket känns väldigt bra eftersom vi knappt har någon övningstid i de kyrkor där vi ska ha konsert.

På tal om körlyrik så hade jag förra veckan min Psalmcirkel, den här gången med temat Det svenska körundret. Det kändes lite sorgligt eftersom jag tänkt att ringa och prata med Eric Ericson och intervjua honom inför detta. Men man kan tänka sig att det var inspirerande för honom som körmänniska att studera i Stockholm under 40-talet när Waldemar Åhlén fanns i Jacobs, David Wikander i Storkyrkan, Oskar Lindberg i Engelbrekt och Otto Olsson i Gustaf Vasa.

Vackra Sundsvall

För ett par veckor sedan var jag med Voces Nordicae och sjöng i Sundsvall. Efter konserten tog vi en bit mat på stan och på vägen tillbaka till hotellet passerade vi följande fina skylt.

Vi var bara tvungna att ta en bild på den. Några dagar senare hittade en god vän en artikel i Dagens Nyheter om att kyrkorna i Sundsvall ber för en sexbutik på orten. Enligt butiksinnehavaren som uttalar sig i tidningen representerar showerna ”något vackert och naturligt”. Sen kan man ju undra om kyrkorna helt har missat att figuren på skylten faktiskt är en ängel?

 

Vad går musikbudgeten till

I förra veckans Kyrkans tidning fanns en stort uppslag om kyrkomusiker och hur de använder sin budget. (Jag har inte hittat artikeln på nätet, men den finns omnämnd på dagen.se.) Enligt en enkätundersökning går ca 40% av pengarna till gager för inhyrda musiker och, inte särskilt förvånande, är den klassiska musiken med stor marginal den mest framförda.

I artikeln säger prästen och musikern Ingmar Johánsson, kyrkoherde i Johannes församling i Stockholm, att församlingsborna vill ha mer pop och rock och att en förklaring till den nuvarande situationen finns på musikhögskolorna vars organistutbildning inte hängt med i utvecklingen. Och jag kan inte annat än hålla med. Om organistutbildningarna har jag skrivit tidigare. Det är en fantastisk skola, tycker jag, men den har sina brister. Det är otroligt spännande och intressant att studera Hindemiths orgelsonater och lära sig om Messiaens olika modus, men man kanske skulle ha en ordentlig kurs i gospelpiano och lära sig grunderna i gitarr och bas.

En viktig punkt som flera kyrkomusiker betonade i enkäten var att de inhyrda musikerna var till för att lyfta och stödja församlingarnas befintliga musikverksamhet. Det är en enorm möjlighet för körsångarna att få sjunga med proffs, och det kommer också församlingsborna till godo. Det är inte bara så att vi hyr in musiker för vår egen skull.

Jag tyckte det var intressant läsning och en viktig frågeställare, men vissa saker tycker jag inte kom fram i artikeln. Gör man ett klassiskt verk som t.ex. Mozarts Requiem så behövs kanske tjugo eller fler musiker och sångare hyras in medan ett ordinärt popband är betydligt färre.

Enligt en kolumnist i Kyrkans tidning vill som sagt folk ha mer pop, och visst det tror jag säkert, men jag känner inte igen mig i hennes beskrivning av nuvarande konsertverksamhet. Kyrkorna fylls på många ställen som aldrig förr när man får höra Händels Messias, Bachs passioner eller oratorier eller körernas julkonserter.

Med detta sagt tycker jag ändå att det finns skäl att ta undersökningen på allvar. Jag tror inte mitt skrå har råd att ses som alltför bakåtsträvande.