Tag Archives: Eric Ericson

the Bucket List

To kick the bucket är en engelsk eufemism för ”att dö”, man kan jämföra med svenska motsvarigheter som ”gå runt hörnet” eller ”ta ner skylten” och en bucket list är helt en enkelt en lista över saker man vill eller bör göra innan man tar på sig träfracken.

Just nu känns det som att jag prickar av saker på min musikaliska bucket list i god takt, för en knapp månad sedan gjorde jag Mozarts Requiem med kammarkören, orkester och solister och snart är det dags för Bachs Juloratorium med vokalensemblen och Drottningholms barockensemble. Båda två är riktiga drömprojekt.

När man i Falun firade minnet av Mozarts tvåhundrade dödsdag i december 1991 var jag elva år och fick möjligheten att vara med och sjunga altstämman i rekviet. Jag minns hur jag satt på golvet framför stereon hemma i vardagsrummet med noterna i knät och lyssnade på en inspelning med Riccardo Muti och Radiokören och Eric Ericsons kammarkör. mozart2Och varje dag hörde vi Ingemar von Heijne i Mozartalmanackan på P2. När jag bestämt att jag skulle göra Mozarts Requiem skapade jag ett dokument i datorn där jag skrev in min önskeensemble, vilka jag helst ville jobba med, både vad jag gäller orkester och solister. Jag skrev först en bock när de fått en förfrågan och sedan en till om eller när de tackat ja, och banne mig blev det inte så lyckligt att jag fick som jag ville. Och det blev en fantastisk konsert! När jag vände mig om för att möta publiken in vi skulle börja såg jag hur de längst bak i kyrkan bar in soffor från cafédelen för att folk skulle få sitta. Det var omkring 300 personer på plats. Och alla spelade och sjöng strålande.

Även Bachs Juloratorium fick jag uppleva som ung korist. 29/12 1989 står det på mitt slitna klaverutdrag, då skulle jag snart fylla 10 år och jag sjöng det 10 år på raden i först altstämman, sedan tenor och slutligen som bas. Så det är förstås med viss bävan, men stor glädje som jag nu tar mig an detta drömprojekt. Men det kommer inte att bli ett vanligt Juloratorium i Enskede-Årsta församling. Jag har strukit alla recitativ och i princip alla arior och även flera koraler och körer och tagit fasta på grundberättelsen om Jesus födelse och tagit hit skådespelaren Pia Johansson som kommer att läsa julevangeliet på svenska. Jag är övertygad om att detta kommer bli en utmärkt version som lyfter fram dramat. Men frukta inte, ni kommer få höra både Jauchzet, frohlocket! och Herrscher des Himmels och mycket annat.

Och som om inte detta vore nog så fyller Enskede kyrka 100 år 2015 och till själva födelsedagen i november planeras en konsert med kammarkören, orkester och solister med Faurés Requiem samt ett uruppförande av min gode vän tonsättaren Kjell Perder. Det finns så mycket att vara tacksam för!

Annonser

3 kommentarer

Filed under Enskede kammarkör, Kör, konsert, kyrkomusik

Volapük

Volapük eller volapyk (”världsspråket”, av vol ”värld”, -a [genitivändelse], pük ”språk”. Jfr eng. world och speak.) är ett planspråk avsett som internationellt hjälpspråk, skapat av den tyske prästen Johann Martin Schleyer och offentliggjort 1879. Volapük är främst baserat på engelska och tyska, ackompanjerat av en tämligen tung grammatik. Språket är i mångt och mycket en inspirationskälla till esperanto som är ganska likt, men använder sig av en betydligt enklare grammatik.

Varför ett blogginlägg om ett stendött, 145 år gammalt påhittat språk? Det här kommer faktiskt inte alls handla om volapük (trist, tycker kanske någon), utan om ett annat världsspråk, ett språk som har betydligt fler användare än de runt tjugo personer som sägs behärska volapük idag.

Vid midsommar var jag på en 50 års-fest för en körkompis, det var drygt 100 personer där från när och fjärran och förstås en del körfolk. Vid ett tillfälle under middagen reste sig jubilaren upp och ursäktade sig för alla icke-körsångare, men bad att få sjunga två klassiker, Uti vår hage och Sommarpsalm, vilket vi gjorde sittande vid borden. Reaktionen från mina bordsgrannar fick mig att reflektera över vilken ynnest det är för oss körsångare att behärska detta världsspråk. Här fanns det ett kanske 20-tal sångare från olika körer, vissa hade aldrig träffats förut, men vi har ett gemensamt språk i den skatt av standardsånger som sjungs över hela landet. Jag har levt så länge i den världen att jag ser det som självklart.

Senare under sommaren medverkade Voces Nordicae, en vokalensemble jag sjunger med, i något som heter Musik och medmänsklighet, en körfestival med fokus på att finna nya vägar för att göra musiken än mer angelägen för både utövare och publik. Där kom vi att musicera tillsammans med bl.a. en kör från Indonesien och vi fann varandra, trots språkliga barriärer, i körsången.

Musiken spränger gränser, inte bara mellan nationer och språk, utan även i tiden. Som kyrkomusiker, en kyrkans musiker, är man en länk i ett större sammanhang, en del i den eviga lovsången. En psalm som Det är en ros utsprungen ljuder på juldagen över hela världen och har så gjort i nästan 700 år och kommer man till gregorianiken handlar det förstås om ännu större tidsrymder. Med detta sagt så vill jag säga att kyrkan förstås inte bara ska vara en traditionsbärare, men jag ser det som en rikedom, på samma sätt som det är fantastiskt att vi läser texter och böner som används över hela världen och sen urkyrkan. Sången blir en gemenskapshandling genom rum och tid.

Nu har vi kommit in i september, och därav dagens musiktips. En fransk kör, med svensk dirigent sjunger svensk musik på danska. Stenhammars September med kören Accentus under Eric Ericsons ledning.

Så här skriver Staffan Alberts, en av våra präster i församlingstidningen:

Genom musiken kan vi få en glimt av Guds rike. Den plats, eller det tillstånd som är ljuset i sin renaste form. ”Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång”, som vi sjunger i den mest älskade psalmen.
Musik är eskapism, men också konkretiserande av de stora drömmarna. En möjlighet för Guds rike att bryta in i tiden. Amen.

Lämna en kommentar

Filed under Kör, kyrkomusik, Psalm

Körresa

756860430

Min not på Kung Liljekonvalje har visst fått rödvinsfläckar.

Idag åker jag och Enskede kammarkör, som säkert hur många andra körer som helst, på körresa över Kristi himmels-färdshelgen. Vi ska till Wien där vi sjunger på en gudstjänst samt gör en konsert, dessutom gör vi en dagsutflykt till den ungerska gränsstaden Sopron där vi också har en konsert. Med oss har vi ett helsvenskt program fyllt med svenska klassiker av David Wikander, Hugo Alfvén, Wilhelm Stenhammar, Oskar Lindberg, Otto Olsson m.fl. Jag hade tänkt att lägga till något salt bland allt det söta varför vi också sjunger Sven Hagvils Missa via interna. Denna Den inre vägens mässa sjöng jag för länge sedan med Kungliga musikhögskolans kammarkör och minns den som relativt lätt, meditativ och spännande. Men tyvärr var den svårare än jag trodde och våren blev mer stressad för kören än vad jag tänkt. Men när nöden är som störst finns alltid Svenska Kyrkan i Utlandet. Igår ringde jag till kyrkoherden i Wien och vi får komma dit och repetera i eftermiddag, vilket känns väldigt bra eftersom vi knappt har någon övningstid i de kyrkor där vi ska ha konsert.

På tal om körlyrik så hade jag förra veckan min Psalmcirkel, den här gången med temat Det svenska körundret. Det kändes lite sorgligt eftersom jag tänkt att ringa och prata med Eric Ericson och intervjua honom inför detta. Men man kan tänka sig att det var inspirerande för honom som körmänniska att studera i Stockholm under 40-talet när Waldemar Åhlén fanns i Jacobs, David Wikander i Storkyrkan, Oskar Lindberg i Engelbrekt och Otto Olsson i Gustaf Vasa.

Lämna en kommentar

Filed under Enskede kammarkör, Kör, konsert

Nästan ledig måndag

Ett av privilegierna med att vara kyrkomusiker är de lediga måndagarna. Nu ska jag förvisso ha min psalmcirkel (om Johann Sebastian Bach och hans passioner) i eftermiddag, men jag har åtminstone en hel förmiddag att vila på. Och det är jag värd tycker jag.

Igår hade jag konsert med kammarkören. Vi gjorde Dobrogosz mässa samt en del vårmusik för att försöka mana fram lite värme och knoppar, Förvårskväll (som en hommage till Eric Ericson), Vårnatt och Spring morning av John Höybye. Dessutom hade jag fört över texten från Den blida vår är inne till en Bachkoral, det blev fint och svängigt, tycker jag. Hör bara när Yo-yo Ma spelar den tillsammans med Ton Koopman.

Det blev en härlig konsert och det är roligt när man märker att man har makt och medel att få saker dit man vill som dirigent.

I fredags var det uruppförande av Sven-David Sandströms Requiem i Berwaldhallen. Det sändes även direkt i P2 och jag lyssnade till början, men slog sen på tvn för att följa Sverige-Irland i VM-kvalet i fotboll. (Så här i efterhand en värdelös prioritering.) Jag hyser en enorm respekt för Sven-David som tonsättare och gladdes åt intervjun som sändes innan själva konserten. Han har alltid kloka tankar kring sitt konstnärskap. Vilket också märks i intervjun i Dagen. Jag kan dock ibland känna en viss mättnad på hans musik. Det kommer så otroligt mycket nytt och det mesta känns fasligt bekant. Men tydligen ser han rekviet som en slutpunkt och förhoppningsvis bryter han lite ny mark nu. Jag kommer dock ägna den här förmiddagen åt att lyssna på konserten igen. Dessutom ska vi med kammarkören göra hans Kantat för påskdagen på söndag. Kom och lyssna då.

Lämna en kommentar

Filed under Enskede kammarkör, Kör, konsert, kyrkomusik, musiktips

Älskade Voces

2103Det är nu nästan 10 år sedan jag började sjunga med Voces Nordicae och det var förälskelse från första stund. När jag kom med var vi mer eller mindre en vanlig kör, men resan mot det vi är nu -en scenisk vokalensemble som jobbar mycket med improvisation- var igång redan då. Och visst, det är fantastiskt att få arbeta sceniskt och musikaliskt med dessa mina vänner, men framför allt är de just -vänner. Jag minns att jag för ett knappt år sedan kom sent till ett rep och konsert på grund av annat jobb och jag var trött och inte helt taggad för vad som väntade, men blev genast på gott humör av mottagandet. Det var öppna famnar och kramar och ”Åh, vad roligt att du kom.” Precis vad jag behövde.

Igår hade vi en föreställning på Södra Teatern här i Stockholm, Receptfritt, som är en blandning av körsång och improvisationsteater. Det är en sådan adrenalinkick att göra detta och man känner sig så trygg med den här ensemblen. Kastar man, bildligt sett, iväg en hård boll i improvisationerna så vet man att någon tar emot den.

Idag var jag på Eric Ericsons begravning, en fantastisk tillställning fylld med härlig musik. I min tjänst har jag ju fått möjlighet att fundera över vad jag skulle ha för musik på min begravning om jag skulle dö nu. Jag har mina idéer, men en sak vet jag säkert; Voces Nordicae ska sjunga Kyrie ur Josef Rheinbergers mässa för dubbelkör.

Lämna en kommentar

Filed under förrättningar, Kör, musiktips

Eric Ericson – körkarlen

Redan att jag blev kallad till provsjungning och få stå där framför honom och göra gehörs- och omfångsövningar var en upplevelse. När jag sjöng den Bacharia jag förberett började hans gamla händer röra sig så smått till musiken. Att jag sedan fick sjunga i Eric Ericsons kammarkör under Eric Ericsons ledning var en dröm som gick i uppfyllelse. Mina föräldrar är, som i princip alla svenska dirigenter i deras generation, ericsonelever och pappa sjöng i Kammarkören i slutet på 60-talet. Så det var något mytiskt med namnet Eric Ericson. När jag själv började leda kör sa i princip varje lärare jag stötte på ”Eric sa alltid…”, ”Eric gjorde alltid…” Ingen har någonsin och kommer knappast heller att ha så stor betydelse för körsjungandet som Eric hade. Han var en ödmjuk gigant som Jenny Leonardz skriver i SvD. Han var stor även utomlands. Jag minns att när jag studerade för en fransk körprofessor från Sorbonne så sa han och de alla kallade sig saker som Denis Denison, Jaques Jaqueson, Henri Henrison när de studerade.

Eric-Ericson-profi_1010206cDet var, tror jag, 2007 när jag fick sjunga med Eric i kammarkören. Han var mycket gammal och, förstås, en skugga av sitt forna jag. Han leddes till och från sin plats vid nostället och repetitionerna hölls i stort sett av pianisten som var med. Antingen frågade Eric honom om vad som behövde övas eller tvärtom. I de svårare styckena hände det både en och två gånger att han slog bort sig, men ibland glimmade det till. Som när han under en repetition av Bachs Singet dem Herrn reste sig och dansade så gott hans gamla ben bar honom för att få musiken att svänga bättre. Eller när vi var sexton sångare ur kammarkören som skulle sjunga Lidholms vansinnigt svåra Canto LXXXI på Musikaliska Akademien och man märkte hur han gladdes och levde upp när han fick jobba med denna musik igen. Eller vid en konsert i Strängnäs domkyrka då det mesta var kaotiskt och Eric i stort sett dirigerade under körens säkra ledning tills vi kom fram till Förvårskväll av David Wikander, musik som han hade i ryggmärgen men som plötsligt fanns i hans fingrar och förmedlades till oss. Med ytterst små rörelser hade han kören i sina händer, bokstavligen. Det var fruktansvärt långsamt, kommer jag ihåg, men magiskt. Tiden stod stilla. Tack.

Lämna en kommentar

Filed under Kör, konsert