Det är fegt att öva
Så säger vi kyrkomusiker – och andra musiker och sångare också för den delen – lite då och då. Mest kanske som en sorts besvärjelse när man inte hunnit, orkat eller haft tid för detta. Och det är klart att, har man, som det kan vara under en intensiv vecka, två begravningar, fyra dop, en vigsel och en högmässa – förutom ordinarie verksamhet med körer och andra grupper så blir inte förberedelsen optimal. Är det dessutom så att det har önskats, säg, Gammal fäbodpsalm på begravningen och För kärlekens skull på vigseln som man spelat ett antal hundra gånger så övar man inte ihjäl sig. Men nog har det hänt att man haft en knut i magen för att man känner att man inte gjort sitt bästa, man hade kunnat förbereda sig bättre, eller i värsta fall; man hade kunnat förbereda sig.
Ibland går det dock illa och man lär sig en läxa. För några år sedan fick jag som önskemål på en begravning Sommarpsalm och Vid Frösö kyrka av Wilhelm Peterson-Berger. Standardmusik bägge två, men ändå sådant som, åtminstone av mig, kräver viss förberedelse. Så jag hade spelat igenom bägge styckena för att känna att jag hade de något så när i fingrarna. Jag minns inte riktigt, men jag använde säkert ordentligt med agogik och saktade ner inför svåra passager och gjorde konstpauser inför knepiga ackord och förenklade vissa grejer. Det är ju ändå huvudtemat, det de känner igen, som de vill höra.
Under prästens griftetal fick jag sedan veta att den avlidna varit styrelsemedlem i Wilhelm Peterson-Bergersällskapet!