Det är fegt att öva

Det är fegt att öva

Så säger vi kyrkomusiker – och andra musiker och sångare också för den delen – lite då och då. Mest kanske som en sorts besvärjelse när man inte hunnit, orkat eller haft tid för detta. Och det är klart att, har man, som det kan vara under en intensiv vecka, två begravningar, fyra dop, en vigsel och en högmässa – förutom ordinarie verksamhet med körer och andra grupper så blir inte förberedelsen optimal. Är det dessutom så att det har önskats, säg, Gammal fäbodpsalm på begravningen och För kärlekens skull på vigseln som man spelat ett antal hundra gånger så övar man inte ihjäl sig. Men nog har det hänt att man haft en knut i magen för att man känner att man inte gjort sitt bästa, man hade kunnat förbereda sig bättre, eller i värsta fall; man hade kunnat förbereda sig.

Ibland går det dock illa och man lär sig en läxa. För några år sedan fick jag som önskemål på en begravning Sommarpsalm och Vid Frösö kyrka av Wilhelm Peterson-Berger. Standardmusik bägge två, men ändå sådant som, åtminstone av mig, kräver viss förberedelse. Så jag hade spelat igenom bägge styckena för att känna att jag hade de något så när i fingrarna. Jag minns inte riktigt, men jag använde säkert ordentligt med agogik och saktade ner inför svåra passager och gjorde konstpauser inför knepiga ackord och förenklade vissa grejer. Det är ju ändå huvudtemat, det de känner igen, som de vill höra.

Under prästens griftetal fick jag sedan veta att den avlidna varit styrelsemedlem i Wilhelm Peterson-Bergersällskapet!

Annonser

Det jag gör betyder något

En av mina absoluta favoriter på radio är Spanarna. När jag cyklade till jobbet idag lyssnade jag på ett fyra år gammalt program med bland andra Göran Everdahl. Han spanade då om kyrkliga handlingar (dop, vigslar och begravningar) i förändring. Han menade till exempel att i vårt samhälle är i princip det juridiska skälet till vigsel borta – vi har sambolagar, det religiösa – vi lever i ett av världens mest sekulariserade samhällen samt den sociala aspekten – man blir inte utstött om man lever i ett samboförhållande. I takt med att dessa anledningar till vigsel försvinner ökar den individuella, personliga synen. Det är min dag, mitt bröllop. Jag vill göra det på mitt sätt. Det är inte samhällets, kollektivets, familjens gemensamma fest.
Detta märker jag av i mitt jobb, inför vissa vigslar kan det vara hur mycket telefonsamtal och mejl fram och tillbaka som helst. Är det okej nu? Har du förstått vilken musik som ska spelas? Måste vi sjunga psalmer? Kan vi inte göra så här istället? Sen när dagen är inne spelar man det som har önskats och sedan inte ett ord efteråt. En generalisering förstås, men så är det ofta.

Dimman lättar.

Att spela på begravningar är bland det finaste och viktigaste jag gör, man har ofta goda samtal med de anhöriga där vi pratar om musikönskemål. Som organist är det dessutom roligt (om man får använda det ordet) med begravningar eftersom det är mycket musik som ska spelas, oftast riktigt bra musik, och har man tur får man kompa en duktig solist. Det är klart att man kan få spela mycket på en vigsel också, men den stora skillnaden är efter gudstjänsten, vid en begravning kommer ofta de anhöriga fram efteråt och tackar och man märker att man har fyllt en viktig funktion, medan man på dop (ytterst generellt) kan känna sig som en speldosa och det till vigslar (även detta generaliserande) är oerhört mycket jobb innan men inte mycket lön för mödan. Nu ska jag samla mig inför dagens begravning av ung man, född 1986, död i en överdos, där jag vet att det kommer betyda mycket för mamman att jag spelar Air av Bach som inledningsmusik och avslutar med Tears in heaven..

Älskade Voces

Det är nu nästan 10 år sedan jag började sjunga med Voces Nordicae och det var förälskelse från första stund. När jag kom med var vi mer eller mindre en vanlig kör, men resan mot det vi är nu -en scenisk vokalensemble som jobbar mycket med improvisation- var igång redan då. Och visst, det är fantastiskt att få arbeta sceniskt och musikaliskt med dessa mina vänner, men framför allt är de just -vänner. Jag minns att jag för ett knappt år sedan kom sent till ett rep och konsert på grund av annat jobb och jag var trött och inte helt taggad för vad som väntade, men blev genast på gott humör av mottagandet. Det var öppna famnar och kramar och ”Åh, vad roligt att du kom.” Precis vad jag behövde.

Igår hade vi en föreställning på Södra Teatern här i Stockholm, Receptfritt, som är en blandning av körsång och improvisationsteater. Det är en sådan adrenalinkick att göra detta och man känner sig så trygg med den här ensemblen. Kastar man, bildligt sett, iväg en hård boll i improvisationerna så vet man att någon tar emot den.

Idag var jag på Eric Ericsons begravning, en fantastisk tillställning fylld med härlig musik. I min tjänst har jag ju fått möjlighet att fundera över vad jag skulle ha för musik på min begravning om jag skulle dö nu. Jag har mina idéer, men en sak vet jag säkert; Voces Nordicae ska sjunga Kyrie ur Josef Rheinbergers mässa för dubbelkör.

Vad är en begravning?

-Vem tänker du på vid din farfars begravning?

Det frågar sig den borgerliga officianten Sara Pellving i gårdagens Svenska Dagbladet och hon medverkade dessutom i en debatt i radions Studio Ett. Hon menar att Gud och Jesus tar alltför stor plats vid kyrkliga begravningar och hänvisar bland annat till en avhandling av Jan-Olof Aggedal där han kommit fram till att griftetalet i genomsnitt tar cirka 7 minuter. Pellving tar även upp musiken och menar att det knappast är den avlidnes favoritmusik som spelas i kyrkan medan hon vid de borgerliga begravningarna alltid går de anhöriga till mötes.

Men vad är då en begravning? Det är faktiskt en gudstjänst, ett tillfälle att, som en av församlingens präster alltid börjar sina begravningar, minnas NN och tacka för allt han/hon gav, men också ett tillfälle att rikta blicken mot Jesus och det kristna hoppet om det eviga livet.

Förvisso tar kanske griftetalet bara 7 minuter, men som prästen Ludvig Lindelöf skriver på Twitter, hela gudstjänsten handlar om den i kistan. Överlåtelse, begravningsbön och fridslysning är riktat mot den avlidne. När det gäller musiken har givetvis jag som organist kontakt med de anhöriga och försöker så långt det är möjligt att gå dem till mötes. Vill man höra anekdoter om den avlidne, sketcher och annat är kanske inte begravningsgudstjänsten det bästa valet utan snarare minnesstunden till kaffet efteråt.

Självklart är det så att har man drygt 50 begravningar på ett år, som är flera prästers och musikers verklighet, så blir inte alla lika personliga, nära och bra, men de flesta anhöriga är mycket nöjda med det vi gör.

Tyrckfelsnisse

Man får inte missa det enda tillfälle på året man har att få sjunga psalm 165, Vår blick till helga berget går. Det är en av mina absoluta favoritpsalmer. Otto Olsson, som skrivit musiken till denna psalm fick vid  något tillfälle en fråga om hur man kan skriva en sådan melodi och han svarade:

En sådan melodi skriver man inte, den får man.

I söndags var det så Kristi förklarings dag och jag var på besök i Årsta kyrka och fick förutom Vår blick även sjunga Sorlet har dött. Lycka!

Då detta var en särskilt högtidlig söndag fick vi läsa den nicenska trosbekännelsen. Efteråt påpekade en av gudstjänstbesökarna att det i agendan stått

därifrån igenomkommande till att döma levande och döda

Menas igen-omkommande; som att Jesus dör igen och igen och igen. Eller igenom-kommande; som att han lyckas ta sig igenom nålsögat.

På tal om tryckfel kan jag inte låta bli att dela med mig av denna begravningsagendan som jag hittade på läktaren i Enskede kyrka när vi städade där inför renoveringen.

Stackars sate, tänk att bli levande begravd vid 89 års ålder. Sen tog det i och för sig bara en vecka innan han dog….

Homonym

Idag döps två Estelle, dels ett tunneltåg i Stockholm som döps till Estelle, dels en tronarvinge som döps till ett liv i gemenskap med Gud.

I morse sa man på P1 morgon i radio att ”det finns 604 Estelle i Sverige, men i dag blir de 605”. Detta är förstås inte fallet. Döpa är en homonym,  två ord som stavas och uttalas på samma sätt, men har olika betydelser, man kan döpas in i den kristna kyrkan (förekommer också i andra religioner) eller så kan man döpas till ett namn. Så här står det i dopordningen i Svenska kyrkans Kyrkohandbok:

P Vilket namn har ni/du gett ert/ditt barn?

Det är prästen som frågar och formen är ställd i perfekt.

Svenska kyrkan i stort och även Stockholms stift satsar mycket tid och pengar på dopet nu. Vi vill visa varför vi döper och varför vi tycker att det är viktigt. Doptalen sjunker nationellt, men i Lunds stift vittnar biskop Antje Jackelén om att de fått upp siffrorna igen, så förhoppningsvis kan satsningen ge något även här. I min församling bjuder vi bl.a. in till drop-in dop på lördag.

Dopet är en gåva och ett större mysterium än bara en namngivningscermoni.

Vi viker inte ner oss

I början av året skrev Maria Schottenius en krönika i DN under titeln Kyrkans livemusiker måste sluta vika ned sig. Där skriver hon om flata musiker och präster som förlorat kampen om dopen, vigslarna och begravningarna mot mopsiga dopföräldrar, brudpar och sorgehus. En mycket bra krönika tycker jag, och jag håller med om det mesta hon skriver. Men nog är det en rätt ensidig bild hon målar upp.

I Enskede-Årsta församling har vi en policy som säger att det ska vara levande musik på våra förrättningar. Denna efterlevs allt som oftast, det kan finnas särskilda skäl att tillåta cd-musik, men nästan alltid går saker och ting att lösa om man har en god kommunikation med de anhöriga, brudparet eller dopföräldrarna. Min bild är att det ofta är så att musiker tar emot önskemål från präst eller begravningsbyrå och sedan surar i ensamhet om det är något som man inte tycker passar, utan att ta kontakt med vare sig präst eller någon annan.

Min erfarenhet är att de anhöriga blir glada när man hör av sig med sina synpunkter. Säger jag dessutom att jag kan spela Time to say goodbye på orgeln istället för att ha den på skiva så händer det inte sällan att de blir förvånade: ”Åh, kan du? Det vore ju fantastiskt!” På begravningar har jag dessutom sjungit både Bach och Aerosmith, och de blir glada för den levande musiken. Och förvånade över vad vi musiker kan.

Schottenius skriver i sin krönika att vi endast ska tillåta kvalitetsmässigt god musik och inte skvalmusik. Det kan jag på ett plan hålla med om, men vad är god musik? Vem bestämmer det? Det är viktigt att kyrkan och kyrkomusiken inte förknippas med snobbism. Jag spelar i princip vad för musik som helst, om den är lämplig. Och vad som är lämpligt varierar från fall till fall. Oftast är det texten det faller på om något hamnar utanför ramarna.

Nej, jag viker inte ner mig, men jag bestämmer inte heller över de som kommer till våra förrättningar. Allt handlar, som vanligt, om kommunikation.