Monthly Archives: juni 2012

Den blomstertid nu kommer

Det är skolavslutningstider och flickorna har sina finaste sommarklänningar, pojkarna ljusa skjortor och från deras späda strupar hörs Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Just denna sommarpsalm får barnen sjunga, ty det är en svensk tradition som är ”starkt förknippad med skolavslutningar”. Men firas avslutningen i kyrkan får ingen bön eller välsignelse förekomma då barnen då ”riskerar att bli påverkade av religion”. Om detta skriver civilminister Stefan Attefall (KD) i dagens SvD, som tycker att det borde finnas möjligheter till undantag i skollagen för avslutningar i kyrkan. Inga inslag av förkunnelsekaraktär ska förekomma under skoltid säger lagen.

Även i min församling har det förekommit skolavslutningar, och jag har spelat på flera. Jag ondgjorde mig över dessa tillställningar för en av våra präster, de kan tyckas så andefattiga och det känns som om vi blir nickedockor; vi gör vad skolorna ber oss om och lämnar vår identitet i vapenhuset. Så tycker även Marcus Birro i sin krönika i Expressen med den briljanta titeln Om nu vi bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana starka känslor?. Prästen som jag pratat med förstod mig till fullo, men höll inte med. Hon tyckte att det viktigaste var att barnen kom och att de får en relation till kyrkan och hon menade att vi ändå kan ge något.

Jag slits mellan dessa ståndpunkter och kan se det rimliga i bägge. Kanske måste vi i kyrkan förhålla oss till rådande klimat och ta de tillfällen att möta folk där de bjuds, men då försöka få ut vårt budskap så gott vi kan. Kanske som jag hörde att prästen Lars Collmar gjort vid en skolavslutning i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm:

Nu är det ju så att jag inte kan ge er någon välsignelse, men när ni går härifrån kyrkan, så går ni ut genom porten och det kommer kanske en len sommarvind och smeker era ben och ansikten. Kanske… Kanske, kan det vara Guds välsignelse till er.

Annonser

1 kommentar

Filed under församling, skolkyrka, Uncategorized

Dålig sång på Råsunda

Innan jag började mina studier på organistutbildningen gick jag ett år på musiklärarlinjen. Under en av våra första träffar i klassen talade vår lärare om vikten av musikämnet och vad vi som lärare ville uppnå. Som ett exempel tog han sången på fotbollsarenorna. -Visst skulle det vara häftigt, sa han, om klackarna skulle dra igång en rejäl fuga med kontrasubjekt och allt. Nu är det kanske inte det som är målet med musikutbildningen i grundskolan, men ändå. Jag tror att man kan utläsa skillnad i musikämnets storlek och status mellan olika tider och länder på ståplats på arenorna. Det är till exempel stor skillnad mellan sången i klackarna i England och Sverige, britterna ligger klart före, både vad gäller tonalitet och repertoar, de sjunger bättre och har en större skatt av melodier att välja mellan. Detta tyder på en bättre musikutbildning där. Även holländare, tyskar och italienare har bättre sång på sina läktare. Ser man svenska matchbilder från från förr märker man en skillnad där med. Det är nog ingen dålig gissning att det finns ett samband mellan detta och musikämnets nedvärdering i skolan.

Igår var jag med en god vän på Råsunda och såg Sverige-Serbien. Det var en avslagen tillställning såväl på läktare som på plan. Förhoppningsvis var det så att fansen sparar kraft, energi och pengar till stundande EM-matcher i Kiev. Läktarsången existerade knappt och Du gamla, du fria gick, gissningsvis, i B-dur, så jag visste inte i vilken oktav jag skulle sjunga. Någon med lite mer koll på musik än genomsnittssvensken skulle knappast välja en sådan tonart till en allsång.

För några dagar sedan hörde jag på radions P2 en trailer inför ett kommande program med Eric Schüldt som skulle handla om just läktarsång och vad de har för repertoar på läktarna. Nu hittade jag inget om det på Sveriges Radios hemsida, men håll ögon och öron öppna.

Det finns kanske inget egenvärde i en, musikaliskt, bättre läktarsång, och måste jag välja mellan svenskt EM-guld eller en sjungen fuga från Svenska fans är valet lätt.

Lämna en kommentar

Filed under fotboll

Tre i en och en i tre

Ni vet hur det kan vara, man hör en lång, bra predikan som handlar om något väsentligt, men det är något som sägs så där i en bisats som är det som etsar sig fast. Så är det i alla fall ofta för mig.

I söndags var det som bekant Heliga trefaldighets dag och jag hörde en mycket bra predikan av Martin Helgesson, men det var framför allt något han sa i början som jag bar med mig.

Mycket av den strävan som sker inom t.ex. feminism, klasskamp eller rasmotsättningar bygger på att vi ska göra allting lika, kanske också strömlinjeforma. Vi är rädda för att använda ord som skillnad och olikhet därför att de nuförtiden ofta jämställs med olika värde. Självklart ska vi sträva mot jämställd het mellan klasser, kön och folkgrupper och en enhet trots olikheter. I den här kampen kan vi ha treenigheten som förebild. Gud är en, men ändå tre. Skillnaderna mellan Hans tre väsen är stora, men enheten desto större.

Lämna en kommentar

Filed under gudstjänst, predikan