Det är skolavslutningstider och flickorna har sina finaste sommarklänningar, pojkarna ljusa skjortor och från deras späda strupar hörs Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Just denna sommarpsalm får barnen sjunga, ty det är en svensk tradition som är ”starkt förknippad med skolavslutningar”. Men firas avslutningen i kyrkan får ingen bön eller välsignelse förekomma då barnen då ”riskerar att bli påverkade av religion”. Om detta skriver civilminister Stefan Attefall (KD) i dagens SvD, som tycker att det borde finnas möjligheter till undantag i skollagen för avslutningar i kyrkan. Inga inslag av förkunnelsekaraktär ska förekomma under skoltid säger lagen.
Även i min församling har det förekommit skolavslutningar, och jag har spelat på flera. Jag ondgjorde mig över dessa tillställningar för en av våra präster, de kan tyckas så andefattiga och det känns som om vi blir nickedockor; vi gör vad skolorna ber oss om och lämnar vår identitet i vapenhuset. Så tycker även Marcus Birro i sin krönika i Expressen med den briljanta titeln Om nu vi bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana starka känslor?. Prästen som jag pratat med förstod mig till fullo, men höll inte med. Hon tyckte att det viktigaste var att barnen kom och att de får en relation till kyrkan och hon menade att vi ändå kan ge något.
Jag slits mellan dessa ståndpunkter och kan se det rimliga i bägge. Kanske måste vi i kyrkan förhålla oss till rådande klimat och ta de tillfällen att möta folk där de bjuds, men då försöka få ut vårt budskap så gott vi kan. Kanske som jag hörde att prästen Lars Collmar gjort vid en skolavslutning i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm:
Nu är det ju så att jag inte kan ge er någon välsignelse, men när ni går härifrån kyrkan, så går ni ut genom porten och det kommer kanske en len sommarvind och smeker era ben och ansikten. Kanske… Kanske, kan det vara Guds välsignelse till er.
