Jag må vara sist på bollen, men kan ändå inte hålla mig från att kommentera de senaste dagarnas folkstorm om att Disney klipper om Kalle Anka på julafton. Detta har givit upphov till kommentarer som:
Det är väl bara i Sverige man upprörs över pepparkaksgubbar och svarta tecknade dockor.
Men om jag har förstått saken rätt så är det inte Sveriges Television som valt att klippa bort den svarta dockan i Tomtarnas verkstad och den kosackdansande juden utan det har kommit från Disney-koncernen i USA.
Nåväl, folkstorm har det blivit i vilket fall som helst, och visst finns det kanske något typiskt svenskt i detta, men inte är det att man upprörs över tecknade dockor, för det verkar man ju inte göra. Snarare undrar jag om det inte är särskilt svenskt att gå i taket över att ett mediebolag väljer att klippa bort 80 år gammal rasism från ett barnprogram som man redan sett dryga dussinet gånger. Man ska också komma ihåg att Disney klipper om Kalle Ankas jul då och då, men aldrig har det väl blivit så här upprörda känslor.
-Varför ska man behandla gammal rasism som årgångsvin? undrar debattören Oivvo Polite i SvD och det är väl ändå en berättigad fråga. Men den största frågan vi måste ställa oss själva tycker jag är:
-Hur kommer det sig att det är så viktigt för oss svenskar att få se samma tecknade film år ut och år in så att vi upprörs över när producenterna tar sitt förnuft till fånga (?) och klipper bort sådant som kan upplevas som stötande för vissa?