Detta var rubriken på ett panelsamtal med Andres Lokko och Björn Wiman jag medverkade i som en del av 100-årsfirandet av Enskede kyrka i söndags. Innan var jag galet nervös då detta är två journalister jag läst och sett upp till under flera år, men som Andres skrev i ett uppmuntrade mejl någon vecka innan;
äh, var inte nervös – jag är övertygad om att iaf kombon wiman och jag är ganska så självgående. någon pinsam tystnad lär knappast uppstå
Och detta var absolut sant. Det blev ett gott och roligt samtal från Schütz till My morning jacket via Mozart och Prince – och inte minst, gaydisco. Jag vet inte om vi kom fram till något eller fick några konkreta svar, men det var nog inte heller meningen. Slutklämmen blev dock det Sven-David Sandström sa i samband med den stora beställning han fick på musik för hela kyrkoåret, nämligen att ”Musiken kan rädda kyrkan”.
David Åberg
Vi var också inne på den paradox som finns i att det finns något bra och fint med den känsla av vördnad och andakt man får av själva kyrkorummet som bl.a. är det som rock- och popakter söker när de gör konserter i kyrkor, medan man samtidigt vill att det ska vara ”lätt” att ta sig till kyrkan, att det ska vara låga trösklar. Jag tror att detta tangerar den fråga biskop Eva ställde oss inför sitt besök hos oss i höstas
Hur kan vi tala tydligt om Kristus och samtidigt ha alla dörrar öppna?
Andres Lokko
Björn Wiman
En fråga som jag hade och som jag inte tycker att jag fick något tydligt svar på var den om kyrkan som kulturbärare. Svenska kyrkan är förstås en otroligt viktig kulturbärare både vad gäller konstskatter i form av tavlor, statyer, kyrkobyggnader och musik. Jag tycker själv personligen att det är oerhört viktigt att kyrkan förvaltar det arv som finns efter generationer av troende, men är det Svenska kyrkans roll som en idéburen organisation att förvalta detta, egentligen? De konstskatter, både musikaliska och bildliga som finns är snarare hela Sveriges än bara kyrkans, när man ser på den statusen som kyrkan hade i gångna tider. Och vad händer om Svenska kyrkan kommer på att det bästa sättet att tala om Kristus i Sverige idag är att inte bevara den bildkonst och musik som är en gemensam kulturskatt för hela Sverige. Kyrkan kan inte vara ett museum eller en hembygdsförening.
Det bjöds också på levande musik och jag hade en stark förhoppning om att få göra både Schütz och Prince på samma kväll. Schütz var med, så också Sven-Erik Bäck, Lisa Nilsson och, förstås, Tomas Andersson Wij. Men Prince får vänta ett tag till.
davidaberg 