För några dagar sedan la en av landets mer renommerade organister upp en bild på sin Facebook-sida. Bilden föreställde psalmen Du vet väl om att du är värdefull och det dröjde inte länge förrän det började droppa in svar, många från andra kollegor.
-Var finns ogilla-knappen?
-Du vet väl om att du är värdelös!
-Urrk….
-När prästen ber mig sänka den en ton så säger jag att jag kan höja den en ters så den försvinner från önskelistorna….
Och på detta tema fortsatte det. Jag kände en instinktiv vilja att vara au contraire och skriva att jag tycker att det är en fantastisk sång. Vilket jag tycker! Men det blev inte av, jag är väl för feg. Det är en bra text och en fin melodi, plus att det är en psalm som väldigt många uppskattar och känner till, och det är något att vara glada och stolta över tycker jag.
I ett tidigare inlägg varnade jag för snobbism i kyrkomusikerkåren, givetvis måste vi kunna säga vad vi tycker, men det blir lätt en jargong som inte för något gott med sig. Framför allt finns det, något som det här facebook-inlägget visade på, en inbyggd, ärftlig föreställning om att präster och musiker inte förstår varandras arbete. Något som lätt blir till en sanning. På båda sidorna pratar man lätt om de andra, de som inte går att arbeta med, de gör bara sitt och tänker bara på sitt. Redan på musikhögskolan fick man lära sig att man skulle akta sig för prästerna, de förstod sig inte på musik och uppskattade inte vårt arbete. Nu generaliserar och överdriver jag lite, men det var vad som sades, om än mellan raderna. Under mina år som organist har jag inte haft några problem med samarbetet med prästerna. Det är klart att jag arbetar bättre med vissa och sämre med andra, men jag tror också att det hjälper om man har en positiv attityd till början och inte är inkörd att det ska vara problem. Och, tror jag, att det är lättare att finna sin plats om man ser musiken som ett medel och inte ett mål.
Under mina år som student i Uppsala träffade jag på flera prästkandidater, vi bar på en gemensam önskan för våra olika utbildningar, nämligen samarbete. De, prästerna, gjorde på sitt håll sina ”torrhögmässor” där de gjorde allt sitt, men hoppade över all musik och vi på musikhögskolan gjorde precis tvärtom, all musik, men inget annat. Varför inte ha några gemensamma utbildningstimmar då vi lär oss att gudstjänsten är något vi skapar tillsammans? Det skulle vi alla vinna på.
Viktigt det du skriver och jag håller med dig. Under prästutbildningen upplevde jag dock inte att man hade en nedlåtande attityd mot kyrkomusiker. Själv har omfattande positiv erfarenhet av och relationer till kyrkomusiker.
Det som däremot gör mig orolig, oavsett om det är präster eller musiker vi pratar om, är vilket perspektiv vi har på gudstjänsten. Är den ”vår” och de moment vi ansvarar för bestämmer vi över själva eller ser vi oss själva som tjänare för församlingen, dess behov och önskemål?
Tack. Det är det jag menar med att se musiken som ett medel och inte som ett mål. Gudstjänsten gör vi tillsammans.
Om präster och musiker inte ens kan mötas i det gemensamma kyrkliga uppdraget, hur ska vi då kunna möta församlingen i detsamma ?
Gemensamma utbildningstimmar låter som en utmärkt ide för att stimulera dialog och förståelse för varandras del i vårt gemensamma uppdrag. För det vill vi väl?
David! Jag har precis gjort en termin på pastoralinstituet i Lund tillsammans med prästerna för att bli behörig organist. Detta är numera obligatoriskt. Alla upplevde det som väldigt värdefullt att redan på utbildningsnivå mötas och på olka sätt samverka, både präster och musiker. Själv måste jag säga att det gav mig en helt annat sätt att se på prästyrket. Kanske minskade distansen mellan oss då jag fick en liten större inblick i deras syn på teologin och de i vår syn på musik. Jag tror ofta det är okunskap som gör att vi skärmar oss från varandra och gupperar oss. Vi blir nördiga på var sitt håll för att vi är rädda för det vi inte känner att vi behärkskar.
Det är något med präster som jag inte kan greppa men det är numera ok. Vi musiker är hantverkare och har formats genom musiken på ett sätt som många andra yrkeskategorier inte kan identifiera sig med. Jag tror att vi måste våga se och acceptera de olikheterna, respektera varandra och därigenom skapa väldigt bra saker tillsammans.
Det nya utbildningsförslagett är nu att grundkursen försvinner och det blir en gemensam termin för präster, diakoner, musiker och pedagoger. Det finns hopp.
Allt gott från din företrädare. Anna-Lena (numera Hjällbo kyrka, Angereds församling)
Men Anna-Lena, detta är ju fantastiskt bra! Nästan profetiskt och det visar dessutom att det var några år sedan jag lämnade ackis.
Allt gott /David
Pingback: Länktips « fjärde väggen
Tack David! Vet vad du syftar på och reagerar ungefär som du. Jag har löst den inre konflikten genom att se det som olika traditioner som jag kan arbeta med och försöka närma mig med så stor förståelse och ödmjukhet som jag förmår.